orden räcker inte till.. och ifall dom skulle ha gjort det så hade inte det här inlägget räckt till så jag skriver lite snabbt en liten text om dig som inte ens betyder hälften så mycket som du betyder för mig.

du har vandrat vid min sida i 12 år och jag har iallafall aldrig tänkt tanken på att vända om och sluta vandra på samma väg som dig längre.

under dessa 12 år har du hjälpt mig med allt som jag behövt hjälp med, stöttat mig genom eld och vatten, fått mig att skratta igenom jobbiga stunder, fått mig att göra saker som jag aldrig skulle tänkt tanken på att göra utan dig, fått mig att orka stå ut med alla jobbiga typer i min närhet, fått mig att inse att allt som händer har en mening.

du har fått mig att orka ta nästa steg. att våga chansa och visa vad jag egentligen går för.

du har fått mig att våga säga vad jag tycker och säga ifrån om någon gör något jag inte vill, trots att du själv inte är något vidare bra på den delen med att säga ifrån och vara bestämd.

du kan få mig att garva åt små skitsaker som egentligen inte ens är roliga och du är med i 97% av alla dom minnena jag har.

vi träffades på dagis första gången.. och ska jag vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte hur vi fick kontakt.. fast jag önskar verkligen att jag mindes det.. hur som helst, små var vi och då kan allt hända.

vi var 2 bråkiga, busiga, snälla och roliga blondiner som gillade att retas och brottas.

eller det är iallafall det min mamma berättat för mig.

vi gjorde en hel del dumma saker tillsammans som vi senare fick rätta till om någon kom på oss..

vi var varje dag på dagis och alltid hade vi roligt.

en sak som jag faktiskt minns är att vi alltid ville att hon den där Åsa (dagisfröken) skulle läsa böcker för oss och rita prinsessor och jag ritade alltid en sorts katt, vilket jag minns pågrund av att du har en sån teckning som jag gav dig. HAHA... pinsamt.. 
du har älskar mig som mest när jag förtjänat det som minst för du har vetat att det är då jag verkligen behövt det. jag har alltid kunnat prata med dig och berättat saker som jag behövt få ur mig utan att vara orolig över att det jag berättar ska spridas vidare.

du är den tjejkompisen jag känt längst och som jag känner bäst.

vill inte, törs inte, ska inte och kan inte leva utan dig.

du är allt för mig och jag skulle offra allt för dig.

nu ligger du i din solstol några 3 000 kilometer ifrån sverige, och ifrån mig.

det är så sjukt för att när du var i sverige kändes det okej att sakna dig liksom.

vi har ju inte riktigt lika tajt kontakt längre som vi hade förr..

men jag märker nu när du verkligen är borta och jag inte kan göra något åt det så saknar jag dig så grovt mycket att det gör ont.

förr kunde jag bara ta cykeln/bussen eller en promenad till dig om jag ville något, det går inte nu..

det är därför jag vet att jag verkligen verkligen verkligen saknar dig.

så... kom hem nu syster.

vi har såååååå mycket att snacka om när du kommer hem!, och jag längtar efter att bara få hoppa på dig och krama om dig allt vad jag kan.. och slå dig.. men bara om du är brunare än mig..

Älskar dig, mest över allt syster..

nu står lillebror och gapar på mig om att wii:t är trasigt.. vilket bara fick mig att tänka på när du smällde till mig med wiikonsollen när vi spelade tennis och jag alltid vann.. du vann på golf, jag på tennis..

aja ska hjälpa han med wii:t innan jag får en till konsoll slängd på mig.

men hur som helst så saknar och tänker jag på dig varje dag.

kom hem från det där jävla paradiset, jag behöver dig i nynäshamn.. nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!!!!


// .... kim martin (?)... nejra, men du vet vem. puss på dig. ♥